|
 Det traditionella fodret till hästar i Sverige är hö och havre, ibland blandat med korn. I andra delar av världen innehåller höet andra grässorter och man använder andra spannmålsslag (till exempel majs) helt enkel därför att de passar bättre att odla där. De ämnen i fodret som ger hästen energi är emellertid i princip desamma, även om förhållandet mellan dem varierar mellan växtslag. Dessa ämnen kan grovt delas in i följande grupper: lättlösliga förrådskolhydrater (socker, stärkelse), svårlösliga strukturkolhydrater (cellulosa, hemicellulosa), protein och fett. Dessutom innehåller allt foder mer eller mindre vatten och aska.
Vattnet ger ingen energi, men vattenhalten påverkar indirekt energiinnehållet genom att späda ut fodret. När man jämför näringsvärdet i olika foderslag, till exempel för att bedöma priset, är det därför viktigt att man gör det vid samma vattenhalt. Det enhetligaste är att man räknar om analysvärdena till torrsubstans (ts), det vill säga man räknar bort allt vattnet. När man sedan fodrar är det viktigt att korrigera mängderna, så att hästen får rätt mängd energi. Den måste alltså få fler kg av ett blötare foder (ensilage till exempel) än av ett torrare (hö), eftersom de innehåller lika mycket energi per kg ts. Askan ger inte heller någon energi, men innehåller mineraler. Onaturligt höga askhalter bör man kontrollera, då de kan tyda på att fodret är förorenat av jord.
Förrådskolhydrater
Förrådskolhydraterna är växternas eget energiförråd. Alla våra vanliga foderslag innehåller kolhydrater, men mängden och typen varierar.
I grovfoder utgörs de huvudsakligen av socker. Sockerhalten varierar med skördevädret och tid på dagen då gräset skördas, eftersom det bildas av fotosyntesen och därför är beroende av solljus I spannmål är stärkelse den helt dominerande kolhydraten och är också det ämne som finns i störst mängd i spannmålskärnan.
Strukturkolhydrater
Strukturkolhydraterna ingår tillsammans med lignin i de ämnen som med ett samlingsnamn kallas för växttråd eller fibrer. De är växternas stödjevävnad, som ger växten och strået dess stadga och de skyddar också växtens inre delar. De består till stor del av cellulosa och hemicellulosa, men med ökande utvecklingsgrad ökar också vedämnet lignin. Däggdjur kan inte själva bryta ner dessa kolhydrater, men hästar och idisslare är anpassade för att med hjälp av mikroorganismer utnyttja energin i dessa ämnen. Lignin, som inte är en kolhydrat, men som finns tillsammans med dessa, klarar inte ens mikroorganismerna av att bryta ner. En annan kolhydrat, som hästarna inte har enzym för att bryta ner, men som lätt spjälkas av mikroorganismerna, är pektin, som bland annat finns i betmassa.
Protein
Protein, eller äggviteämnen som de tidigare kallades, består av aminosyror, vars gemensamma egenskap är att de innehåller kväve. Aminosyrorna används som byggstenar, när hästen växer eller producerar foster och mjölk. Det går också åt lite aminosyror för att byta ut utslitna celler, men det är förhållandevis lite. Det finns flera olika aminosyror. De flesta kan hästen själv tillverka, om den får tillgång till kväve och den energi som behövs. Några aminosyror är emellertid så kallade essentiella eller livsnödvändiga. Dessa kan hästen inte tillverka själv, utan de måste ingå i det protein som finns i fodret. För vuxna hästar finns det tillräckligt av dessa aminosyror i vanliga hästfoderstater och man behöver inte tänka på dem. Till föl däremot, speciellt om de avvants tidigt, måste man se till att foderproteinet innehåller tillräckligt av den aminosyra, som det fattas mest av. Detta är i regel lysin och finns det tillräckligt med lysin naturligt i fodret räcker även de andra essentiella aminosyrorna.
Det protein som inte används som byggstenar används som energikälla och ansätts precis som de andra ämnena som fett, om hästen får mer energi än vad den gör av med.
Proteinhalten i våra fodermedlen varierar mycket både mellan och inom samma foderslag. Mest varierar det i grovfoder beroende på vilka växtslag som ingår och hur mycket det är kvävegödslat, men framför allt i vilket utvecklingsstadium det är skördat.
Fett
Den energirikaste ämnesgruppen i foder är fett. Det innehåller ungefär dubbelt så mycket energi per kg som kolhydrater och protein. Traditionellt hästfoder innehåller relativt lite fett, men under senare år har man börjat prova att ge framför allt hästar med högt energibehov rent fett i form av olja. Havre är fettrikast av våra svenska spannmålsslag, men kornet innehåller mer energi för hästen på grund av sitt lägre fiberinnehåll.
Hur mycket energi innehåller foder?
Om man eldar upp foder och mäter hur mycket energi man får ut, skiljer det väldigt lite mellan de olika foderslagen. Denna energi kallas bruttoenergi. Hö, halm och korn innehåller i princip lika mycket bruttoenergi, medan havre innehåller något mer tack vare sin högre fetthal. Hästen kan emellertid inte utnyttja all bruttoenergi. Den del av energin som hästen kan tillgodogöra sig uttrycks på lite olika sätt i olika länder.
Figuren visar att bruttoenergin är ungefär samma i de olika växterna. Den röda delen av stapeln visar dock att energin som hästen kan tillgodogöra sig är olika.
I Sverige använder vi omsättbar energi, medan man i t.ex. England och Tyskland använder smältbar energi. Smältbar energi är den mängd energi som finns i foder minus den energi som går ut med träck, medan omsättbar energi är smältbar energi minus den energi som går ut med urin och tarmgaser. Oberoende av vilken typ man använder uttrycks energin i MJ. Det är därför viktigt att vara uppmärksam på vilken typ av energi som avses, om man jämför utländska foder med svenska. I våra Nordiska grannländer räknar man även bort den värmeenergi, som går åt vid fodrets nedbrytning. Den energi som då blir kvar kallas nettoenergi och den uttrycks i Norge och Danmark i foderenheter, medan man i Finland använder MJ.
Innehållet av omsättbar energi varierar betydligt mer mellan foderslagen än bruttoenergin gör. Det beror på att de olika energigivande ämnena bryts ner olika effektivt i hästens digestions - eller fodersmältningskanal. Ämnena har olika smältbarhet, d.v.s. det kommer ut olika mycket i träcken av det hästen ätit. Smältbarhetskoefficienten anger hur många procent av ett ämne, som hästen kan bryta ner och ta upp. Generellt har socker, stärkelse och fett högst smältbarhetskoefficienter, protein medelhög och fibrer lägst, men det varierar mycket mellan foderslag. När man skall bedöma hur mycket protein hästen får från ett visst foder, bör man därför ta hänsyn inte bara till proteinhalten utan även till smältbarheten på proteinet.
Var och hur bryter hästen ner fodret?
Hästen har som tidigare nämnts ett digestionssystem specialanpassat för att utnyttja gräs, även sådant med lågt energiinnehåll. Samtidigt är det uppbyggt så att det effektivt kan ta hand om även koncentrerat, lättsmält foder, men bara små mängder i taget.
Hästen är en så kallad grovtarmsjäsare. Det innebär att den i sin grovtarm har mikroorganismer, vilka bryter ner ämnen, som hästen inte har egna enzymer för att spjälka, såsom cellulosa, hemicellulosa och pektin. Vid spjälkningen bildas fettsyror som hästen använder som energikälla. Före grovtarmen fungerar hästens digestion på i princip samma sätt som andra enkelmagade djurs, men med vissa begränsningar.
Digestionskanalen är ett "rör" som går från munnen till ändtarmen och dess innehåll befinner sig på sätt och vis utanför själva kroppen. Från munnen går foderstrupen till magsäcken, där fodret bland annat surgörs. Efter magsäcken kommer tunntarmen. Där sker nedbrytningen av de ämnen hästen har egna enzymer till. Därefter följer grovtarmen, som består av blindtarmen samt stora och lilla kolon. Grovtarmen avslutas med ändtarmen.
Hos det nyfödda fölet utgör den tomma digestionskanalen bara ca 3,5% av kroppens vikt och levern, som innehåller det nyfödda fölets energireserv, är nästan lika tung. Vid tolv månaders ålder har digestionskanalens andel av kroppsvävnaden stabiliserats till 4,5-5%, medan levern då bara utgör ca 1%. Digestionskanalen med normal mängd innehåll utgör dock betydligt mer av hästen vikt, ca 15%. Generellt anses grovtarmen inte ha uppnått sin fulla funktion förrän unghästen är ca 10 månader, d.v.s. ungefär vid den tid åringen i naturen börjar leva helt på gräs.
Munnen
Digestionskanalen börjar med munnen. Hästen har mycket rörliga och känsliga läppar, som den kan sortera bort sådant den inte vill ha i sig. Den har så kallade strecktecknade tänder, som är uppbyggda av tre ämnen, tandben, cement och emalj. Emaljen är hårdast och slits inte lika fort som de andra delarna. Emaljen är också veckad och på så sätt skapas en tuggyta med vassa åsar, som effektivt kan mala sönder gräs. Detta malverktyg skärps kontinuerligt vartefter tänderna slits. Samtidigt växer hästens tänder ca 2 mm per år, vilket är ungefär lika mycket som de slits och de håller sig därför lika långa. Tänderna slutar växa i tjugoårsåldern. Därefter kan hästen leva på gräs (grovfoder) bara till dess tänderna slitits ner helt. Det brukar ta ett tiotal år, men det varierar sannolikt mycket mellan individer. I naturen är den vanligaste dödsorsaken bland de stora gräsätande djuren just att de svälter ihjäl på grund av nerslitna tänder.
Hästen har liksom vi två uppsättningar tänder, dels mjölktänder, dels permanenta tänder, som successivt ersätter mjölktänderna. Hästen har 24 mjölktänder, varav 12 framtänder och 12 till 14 premolarer (främre kindtänder). Premolarerna finns vid födseln eller kommer fram under de två första veckorna. De främsta framtänderna finns också vid födseln eller kommer fram under den första veckan medan nästa kommer mellan 4 och 6 veckor och de yttersta mellan 6 och 9 månaders ålder. Mjölktänderna byts successivt mellan 2,5 och 4,5 års ålder. De första molarerna (inre kindtänderna), som det bara finns en permanent uppsättning av, bryter fram mellan 9 och 12 månader, de andra vid ca 2 år och de tredje mellan 3,5 och 4 års ålder. Hörntänderna, som också bara finns som permanenta och endast hos hingstar och valacker, kommer mellan 4 och 5 års ålder.
Unghästen får alltså full uppsättning framtänder först vid ca 9 månaders ålder, då också de första molarerna bryter fram. Denna tid överensstämmer med den naturliga avvänjningsåldern, då fölet helt skall börja leva på gräs. Full tanduppsättning (40 - 42 tänder) har dock inte hästen förrän mellan 4 och 5 års ålder. I samband med tandbyten eller när nya tänder bryter fram är det inte ovanligt att hästen äter sämre, på grund av ömhet eller annat obehag i munnen.
Hästen tuggar normalt fodret omsorgsfullt. Underkäken är smalare än överkäken, vilket medför att hästen bara kan tugga på en sida i taget. Däremot kan hästen röra käken i sidled, vilket gör att den kan tugga med roterande rörelser, som effektivt mal sönder fodret mot emaljåsarna. Friska tänder mal normalt ner hö och gräspartiklar till en längd mindre än 1,6 mm. Två tredjedelar av partiklarna i hästens magsäck är mindre än 1 mm. Grovfoder kräver betydligt fler tuggningar än kraftfoder och tar längre tid att äta.
Ättider, min/kg foder (efter Meyer)
Foder Ättid
Hö 40
Halm 40-60
Havrekärnor, hela eller krossade 10
Foderblandning, pelletterad (4-8 mm) 10
Foderblandning, opelletterad 20
Detta har betydelse dels för salivproduktionen, som stimuleras av att det är foder i munhålan, dels för hästens mentala upplevelse av att ha "ätit färdigt".
Salivens funktion är att blöta upp fodret, så att det går lättare att svälja. Vissa spottkörtlar producerar en slemrik saliv, som smörjer fodret, så att det ännu lättare passerar genom foderstrupen. När hästen får foder, som den snabbt tuggar sönder, produceras det mindre mängd saliv. Det medför att fodret inte blir tillräckligt genomfuktat och risken för att det skall fastna i foderstrupen och orsaka stopp där ökar.
En medelstor häst producerar 10-30 l saliv per dygn, destå mer grovfoder ju högre produktion. Saliven har ett neutralt pH, men kan till viss del buffra sura ämnen. Det beror på att den innehåller bikarbonat. Koncentrationen ökar med sekretionstiden och buffringskapaciteten är således beroende av den tid hästen äter. Till skillnad mot vår egen saliv innehåller inte hästens saliv några enzymer.
Tiden som hästen tuggar och/sväljer påverkar också dess "ätmotivation", så att ett foder som äts upp för snabbt, gör att hästen fortfarande har en stark vilja att äta, när fodret är slut, även om den fått tillräckligt med näring. Detta ökar risken för att hästen utvecklar beteendestörningar.
Foderstrupen
Från munnen passerar fodret snabbt genom foderstrupen till magsäcken. Foderstrupen är stängd i båda ändar, utom när det passerar foder ner genom den. I den övre änden öppnas den, när sväljreflexen utlöses av att foder förts fram till svalget med hjälp av tungan. I en nedre änden öppnas den och släpper in foder i magsäcken, men sluts sedan igen med en mycket kraftig ringmuskel. Detta medför att det inte kan passera något foder från magsäcken till foderstrupen. Hästen kan således inte kräkas, vilket medför att kraftig gasutveckling eller att ett foder sväller i magsäcken kan leda till att den spricker. Utfodring av hästen måste därför minimera risken för sådana händelser.
Magsäcken
Eftersom hästen är anpassad för att äta ett foder, som det tar lång tid att samla in, tugga och svälja har den inte behövt någon stor magsäck. Fodret kan passera ut från magsäcken i ungefär samma takt som det kommer in och det krävs därför ingen lagringskapacitet så länge hästen äter sitt naturliga foder. Däremot kan den lilla magsäcken ställa till problem om hästen kommer åt stora mänger snabbätet foder, speciellt om det dessutom sväller eller jäser.
Magsäcken hos en vuxen häst utgör mindre än 10% av magtarmkanalens volym, medan den hos diande föl utgör en betydligt större del, eftersom deras grovtarm inte är fullt utvecklad än. Innehållet i magsäcken är emellertid torrare än i resten av digestionskanalen, så att i ts räknat innehåller magsäcken en större andel foder än vad volymen antyder.
Magsäcken kan grovt delas in i tre delar. I den övre delen sker en viss mikrobiell jäsning av stärkelsen i fodret med hjälp av mjölksyrabakterier. Mjölksyran som bildas följer med foderresterna till grovtarmen, där den så småningom ombildas till ättikssyra eller propionsyra.
I den mittersta delen av magsäcken, som kallas fundus, avsöndras magsaft. Den innehåller främst saltsyra och proteinspjälkande enzymer, pepsiner. Pepsinerna avsöndras i inaktiv form, pepsinogener, för att inte skada magsäckens celler. Pepsinogenet aktiveras av syran och delar foderproteinet i mindre delar, som sedan spjälkas ytterligare i tunntarmen. Saltsyran skyddar också magsäck och tarmkanal från främmande bakterier, genom att de flesta av dessa dödas av den sura miljön. Den fräter också på fodrets yta, så att näringsämnena blir mer åtkomliga för enzymer i tunntarmen.
I den nedre delen av magsäcken, pylorus, sjunker pH ner mot 2,5 genom att magsaften här hunnit blandas väl med fodret. Lågt pH avbryter all jäsning, men proteinnedbrytningen stimuleras och är kraftigare än i fundus. Om magsäcksinnehållet huvudsakligen består av kraftfoder sjunker dock inte pH mer än till ca 5, trots att det ligger kvar längre i magsäcken än grovfoder. Orsaken kan vara att kraftfodret har en mycket svagare stimulans på magsaftssekretionen än vad grovfodret har. Hos häst stimuleras magsaftssekretionen enbart genom lokal, mekanisk påverkan i fundusregionen och inte via nerver från hjärnan. Den lokala simuleringen har en fördröjning på tre till fyra timmar. Eftersom mängden grovfoder är så mycket större än kraftfodret ger grovfodret både intensivare och långvarigare sekretion av magsaft. En nackdel med att pH inte sjunker är att avdödningen av främmande bakterier blir sämre.
Innehållet i magsäcken blandas aldrig om helt. Det är först i den allra nedersta pylorusdelen, närmast tunntarmen, som omblandning sker. Där kan den dock bli livlig. När hästen dricker vatten rinner detta förbi magsäcksinnehållet längs med väggen närmaste vägen till tuntarmen och blandas inte med det. Detta innebär att vattnet inte utsätts för saltsyrans bakteriedödande verkan.
Tunntarmen
Vartefter hästen äter portioneras magsäcksinnehållet ut i tunntarmen. Magsäcken töms dock nästan aldrig helt. I den första delen av tunntarmen tillsätts bukspott och galla. Dessutom neutraliseras det sura innehållet med buffrande ämnen som tillsätts med galla, bukspott och tarmsaft.
Bukspottet innehåller enzymer, som spjälkar näringsämnena. Varje näringsämne har sina egna enzymer, men koncentrationen av enzymer i hästens bukspott är låg. Detta gäller i hög grad det enzym, amylas, som spjälkar stärkelse. Det innebär att hästen inte kan spjälka stora mängder stärkelse på en gång. I naturen äter hästen aldrig mycket stärkelse, eftersom det bara finns i gräsens frön inte i det gröna. När vi ger hästen rena frön, det vill säga spannmål, hinner den inte med att spjälka all den stärkelse som spannmål innehåller (hänvisning till xx), om den får för mycket på en gång. Den osmälta stärkelsen fortsätter då ner i grovtarmen, där den kan orsaka störningar på grund av en ändrad jäsningsprocess.
Hästens amylas räcker till att spjälka stärkelse motsvarande 0,4 kg havre per 100 kg vikt och måltid, det vill säga en häst som väger 500 kg bör få högst 2 kg havre per utfodringstillfälle. Andra spannmålsslag med högre stärkelsehalt eller stärkelse, som är mer svår att kommat åt för amylaset (t.ex. korn och majs) kan behöva ges i ännu mindre portioner och dessutom sönderdelas.
I bukspottet finns andra enzymer som bryter ner protein och fett. Enzymer som bryter ned socker produceras av celler i tarmväggen. Produktionen av sukras, det enzym som spjälkar vanligt socker, är inte fullt utvecklad förrän under fölets sjunde levnadsmånad. Däremot har fölet laktas, som spjälkar laktos, det vill säga mjölksocker. Laktosproduktionen avtar successivt vartefter fölet växer upp och slutar dia. Vid fyra års ålder har den upphört helt. Vuxna hästar tål därför inte laktos. De proteinspjälkande enzymerna, som tillsattes i magsäcken fungerar inte i tunntarmen, eftersom det är neutralt pH där. I stället innehåller bukspottet andra proteinspjälkare (t.ex. trypsin, peptidaser), som fortsätter nedbrytningen av proteinerna till aminosyror.
Bukspottet innehåller också ett enzym, lipas, som spjälkar fett. För att lipaset skall kunna verka, måste fettet delas upp i små droppar. Det beror på att lipas inte är fettlösligt utan bara verkar i gränsskiktet mellan vatten och fett, d.v.s. på ytan av dropparna. Många små droppar har större yta än en stor. För att de små dropparna inte skall slå ihop sig till större igen, krävs ett stabiliserande ämne. Sådana ämnen, emulgatorer, tillförs med gallan. Hästen har ingen gallblåsa och kan således inte ha något förråd av galla, utan den tillförs i den takt den produceras i levern. Produktionen kan ökas vid behov, men det kommer aldrig så mycket på en gång, som det kan göra ur en gallblåsa. Därför kan hästen bara spjälka små mängder fett åt gången, men då gör den det effektivt. I likhet med stärkelse innehåller inte hästens naturliga foder stora mängder fett och den har därför inte behövt någon gallblåsa. Hästen bör därför inte få mer än högst 0,7 - 1 g fett per kg vikt och måltid, d.v.s. 3-5 hg per utfodring till en 500 kg häst. Dessutom bör tillvänjning ske successivt. För mycket fett fortsätter osmält till grovtarmen, där det stör mikroorganismerna.
När näringsämnena spjälkats till enkla föreningar tas de upp genom tarmväggen. För att ytterligare spjälka de rester som inte hunnit brytas ner till tillräckligt små enheter, sitter det också enzymer på tarmväggen och bryter ner t.ex. proteinrester till aminosyror och socker till glukos, som kan tas upp genom tarmväggen.
Grovtarmen
De näringsämnen som inte brutits ner och tagit upp i tunntarmen går vidare till grovtarmen, där mikroorganismer jäser dem till kortkedjiga fettsyror (förkortas SCFA efter den engelska benämningen Short Chain Fatty Acids, tidigare kallade VFA - Volatile Fatty Acids = flyktiga fettsyror). De syror som bildas är ättikssyra, propionsyra och smörsyra. Dessa buffras av tarmsaft från såväl tunntarm som grovtarm. Syrorna tas upp i den takt de bildas och används som energikälla och byggstenar av hästen. På en normal grovfoderbaserad foderstat får hästen ca 75% av sin energi som SCFA från grovtarmen, medan den från en mer kraftfoderinriktad foderstat får ca 50%.
Huvuddelen av den mikrobiella nedbrytningen sker i blindtarmen och i stora kolon. Hos en stor häst rymmer blindtarmen 25-35 l, men den största jäsningskammaren är stora kolon, som kan rymma tre till fyra gånger så mycket material. Den tid foderresterna stannar i grovtarmen varierar med fodertypen. Grovt, energifattigt foder äter hästen mer av, samtidigt som det passerar grovtarmen snabbare. En kortare uppehållstid innebär att mikroorganismerna får kortare tid på sig och nedbrytningen blir inte lika effektiv. Det kompenserar hästen med att äta mer. På flera (?) ställen i grovtarmen har hästen förmågan att separera partiklar och vatten. På så sätt kan den spara på mikroorganismerna, som behöver en viss tid för att växa till.
Efter 30-45 timmar i grovtarmen passerar de osmälta foderresterna ut i ändtarmen, där de ligger 1-2 timmar. I lilla kolon och strax före ändtarmen återresorberas vatten, så att ts-halten i den träck som avges är 25-30 %. När hästen blir skrämd eller upphetsad avger den träck innan denna vatten resorption helt avslutats och träcken blir då tillfälligt lös. Vid denna typ av "diarré" förlorar alltså hästen inget annat än lite vatten.
Vart tar näringen vägen?
Kolhydraterna
Socker och stärkelse spjälkas till enkla sockerarter, främst glukos i tunntarmen. Detta sker utan energiförluster och glukosen tas upp i blodet och används som energikälla där den behövs. Vid fullständig förbränning av glukosen blir slutprodukterna koldioxid och vatten. En del glukos lagras in i musklerna som glykogen för att vara en energireserv vid hårt arbete. Överskott av glukos lagras som fett, precis som allt annat energiöverskott.
Den stärkelse, som eventuellt passerar till grovtarmen, jäses där av mikroorganismerna till samma fettsyror som cellusosa, men förhållandet mellan ättikssyra och propionsyra ändras. Vid jäsning av stärkelse bildas mer propionsyra och mindre ättikssyra. Energiutbytet för hästen blir mindre, när stärkelsen jäses av mikroorganismerna, än när den bryts ner av hästens egna enzymer. Vid alltför stora mängder stärkelse i grovtarmen blir dessutom cellulosanedbrytningen mindre effektiv, genom att mikroorganismerna bryter ner stärkelse före cellulosa.
Om det kommer ner mycket stora mängder stärkelse i grovtarmen, blir det en feljäsning som bildar stora mängder mjölksyra och pH sjunker snabbt. Den sura miljön skadar tarmslemhinnan, så att mjölksyra går ut i blodet och hästen får en så kallad acidos. Vid lågt pH dör också många mikroorganismer. När så kallade gramnegativa bakterier dör frigörs gifter, som i sin tur frigör ämnen, som ger upphov till störningar i hästens blodcirkulation.
Cellulosa, hemicellulosa och pektin jäses som tidigare nämnts till SCFA. Dessa kan också gå direkt in i energimetabolismen. Det enda undantaget är anaerobt arbete, d.v.s. arbete som sker utan syretillförsel, till exempel en spurt eller annan maximal intensiv ansträngning. För anaerobt arbete krävs glukos, som då bildar mjölksyra. Den enda av de tre syrorna som ombildas till glukos är propionsyra.
Protein
En stor del av proteinet i fodret spjälkas i tunntarmen och de frigjorda aminosyrorna tas upp där. Det som inte spjälkas i tunntarmen, t.ex. för att det ligger skyddat av fibrer, utnyttjas av mikroorganismerna i grovtarmen. Dessa tar också hand om kväve av annat ursprung, dels från fodret, som kan innehålla även andra kväveföreningar än aminosyror, dels urinämne, urea, från levern. Bakterierna spjälkar i princip alla kvävehaltiga ämnen till ammoniak. Den kan de sedan använda för att tillverka aminosyror, som de och andra mikroorganismer använder för sin egen tillväxt. Eventuellt överskott av ammoniak i grovtarmen tas upp och går till levern, som gör ny urea av den. Överbliven urea utsöndras sedan i urinen. Risken för ammoniakförgiftning är låg. Om det däremot skulle komma ner stora mängder lättlösligt protein i grovtarmen, t.ex. på grund av för höga givor av koncentrerat proteinfodermedel, kan tillväxten av en speciell bakterie, Clostridium perfringens, gynnas. Detta kan få allvarliga konsekvenser, då det kan leda till att hästen får "Baron Gruff sjuka", dvs en allvarlig tarmstörning som kan vara dödlig.
De aminosyror bakterierna bildar vid sin tillväxt innehåller essentiella aminosyror, som frigörs när bakterierna dör. Huruvida hästen kan ta upp dessa från grovtarmen råder det delade meningar om. Vuxna hästar, som utfodras motsvarande sitt underhållsbehov, verkar vara oberoende av vilka aminosyror som ingår i foderproteinet. Detta tyder på att de skulle kunna tillgodogöra sig åtminstone en del av de aminosyror, som produceras av mikroorganismer i tarmen. Det är dock långt ifrån tillräckligt för unga växande hästar och lakterande ston, som behöver betydligt mer aminosyror än vad de eventuellt kan ta upp från grovtarmen. Hos föl är grovtarmsjäsningen dessutom inte fullt utvecklad än.
Hästar som utfodras med mycket lite protein och vildlevande hästar med mycket dåligt bete äter sin egen träck, koprofagerar, vilket skulle kunna vara ett sätt att ta vara på aminosyrorna i de döda mikroorganismerna. Denna koprofagering skall inte förväxlas med det unga föl gör. I deras fall är koprofageringen ett sätt att skaffa sig en god bakterieflora i tarmen.
Fett
Hästen spjälkar effektivt vegetabiliskt fett (olja) förutsatt ett den får det i små portioner. Om hästen får för mycket fett på en gång eller får fett den inte kan spjälka går detta ner i grovtarmen, där det hämmar cellulosajäsningen. Fettet spjälkas till fria fettsyror, som hästen kan använda som energi för aerobt arbete. Eventuellt överskott ansätts om fett.
|
