denna historia är inte komplett då jag inte har exakt all fackta men de mesta och de väsentligaste har jag...
detta handlar om min nya häst...ett varmblodsto som jag har haft sedan feb nu i år...

hon föddes med svaga kotor så hon hade problem att stå upp och det resulterade i lunginflamation och dropp den första månaden...
hon överlevde detta sedan vet jag inte mer än att hon såldes av uppfödaren som 3åring tillsammans med sin mamma
den informationen jag har fått var att uppfödaren var rädd för henne då hon var elack och oberäknelig har googlat lite på hennes far och läst om andra ston efter honom som oxå räknas att vara elacka, falska och oberäkneliga...
hon såldes till en man dock var det hans fru som tog hand om henne samt diverse medryttare genom åren...har fått hennes gamla dagböcker så jag har själv kunnat läsa om den dagliga skötseln men allt står ju inte i dessa böcker...
hon blev aldrig någon bra travhäst då hon mest sparkade i vagnen men en hyfsat trevlig ridhäst...

hon har förfäliga brunstar och gör väldigt brutala anfall som har skadat fler än en person ordentligt...
hon är slagen så hon försvarar sig långt innan det behövs...man skall inte förmänskliga hästen men min kännsla är att hon gör det för hon har alldeles för många gånger behövt och ibland kommit undan med det och ibland inte...
hon har vid ett flertal gånger klarat sig i livet pga människans insats på gått och ont...
hon har ett arv efter sin mor så hon kommer så småningom bli helt blind och det finns inget att göra åt det...hon har vandrat väldigt mycke och har alldeles för länge haft fel utrustning så hon har bla kraftig sadeltvång svårt att hitta passande bett då hon alltid lägger över tungan...
hon har dåliga hovar av bla felaktig kost samt att hon är exemhäst

har ett tag nu undrat om jag har gjort rätt att ta henne...ge henne ett sista hem...

som sagt man kan kalla henne för en överlevare, man kan oxå säga att naturen misslyckades genom vi människors inverkan...
vi har kommit en bra bit på vägen med hennes stressbeteende samt utåtagerande men vi har en lång bit kvar...
de jag ibland kan känna är att hur jag än kommer att göra så kommer en inte allt för trevligt slut att vara svår att unvika att hon blir blind... är det kanske mest humant att välja att ta bort henne för hennes egen skull för som sagt det är mer till historian än vad jag vet eller ha skrivit...

är jag egoistisk genom att mitt hjärta vill ge henne ett humant hästliv å ge henne de hon älskar mest medans man bygger upp henne både fysiskt och psykist...

hon är en väldigt bra flockledare i min lilla flock, hon är otroligt mysig när hon visar den sidan och den sidan kommer efter varje avslutad arbetspass...

när skall vi människor inte lägga sig i naturens gång...när är saker nog...och då det inte är pengar som styr utan hjärtat vad ger oss rätten att betsämma utgång...behålla i liv eller inte...
vad säger ni?
vad har ni för erfarenheter kring detta ämne?

Blir lite tårögd när jag läser. Sorgligt att hon, en häst överhuvudtaget ska behöva vara med om något sådant i sitt liv.

Jag tror att vi människor ofta är egoistiska, som vill hänga sig kvar lite för länge, bara för att gynna oss själva och tänker inte på hästens bästa. Men samtidigt är människan snabb på att ta beslutet att ta bort någon som kunde blivit bra med lite tid...

Så otroligt svårt att säga vad som är rätt och fel för din kuse. Vilken väg du än väljer hoppas jag att du känner att du tog rätt beslut för din häst!

Oj, ja jisses vilken story... Vad som är rätt eller fel är verkligen svårt att avgöra
Man lever ju klart för de stunder då man ser att hästen mår bra.

Det där med fruktansvärda brunster har jag hört om förut...En bekant till mig har också ett varmblodsto, det visade sig efter en del undersökningar att stoet hade inflammation i livmodern.
Efter behandlingen blev hon mycket lugnare i sina brunster.
Behöver ju givetvis inte vara så med din tjej...

När du väl bestämt dig så blir det bra.

Hej!
För ett antal år sedan köpte vår familj en islandshäst som var väldigt skygg för människor, men vi ville ge honom en fristad och se om vi kunde "bota" honom. När vi köpte honom sa ägaren (som för övrigt var en ridskoleverksamhet) inte så mycket om hans historia utan bara att han hade varit hos någon tjej som hade behandlat honom dåligt. Vi släppte honom på bete över sommaren och varje gång vi skulle fånga in honom tog det minst en timma att få tag i honom. Någonting var fel!

Därför bad min mamma en kvinna komma över som påstod sig kunna tala med hästar, inte för att vi trodde på det egentligen men för att ge det ett försök. Det var otroligt! Jag har aldrig i hela mitt liv sett något liknande. Hon satte sig bredvid hagen, hästen kom närmare och närmare och tillslut stod han precis vid staketet och slängde med huvudet, krafsade med hovarna och massa andra rörelser. Sedan berättade hon för oss vad han hade berättat för henne:

När han transporterades från Island föll mellanväggen som separerar hästarna i båten på honom och inte förens de var framme kom någon till undsättning. Därefter hade han varit hos en hästhandlare och när ridskolan( som vi köpte honom ifrån) fick honom var han ett benrangel. Därefter hade han hyrts ut till en tjej som piskade honom för minsta lilla felsteg...Sedan hos en man som inte vågade rida honom..sedan kom han till oss.

Han berättade också att han litade mest på mig i vår familj eftersom jag var ett barn (han hade inte träffat barn tidigare) och att vår familj var så vänliga.

Om detta nu var hästtalarens egna påhitt eller ej det får vi aldrig veta, men då bestämde vi oss att verkligen satsa på att få denna hästens förtroende och ge honom ett värdigt hem. Det tog tid men efter ett tag kom han galopperandes i hagen, nosade nyfiket på en när man kom och var allmänt väldigt lycklig tror jag. Han njöt av att få komma ut på långa uteritter och vi brydde oss inte om hur han gick, eller att åka på tävlingar eller så.

För ett år sen fick han tyvärr spatt och vi var tvugna att avliva honom, eftersom han annars skulle ha kronisk smärta. Men min poäng är att oavsett om den tid vi hade med honom hade varit tre sekunder eller fem år så hade det varit värt tiden vi lade ner på att ge honom en trygg miljö och ett hem. Han gav oss så mycket kärlek åter!!!

//Förlåt för mitt långa utlägg men hoppas du förstår min mening. Marion

Vilken underbar berättelse.
Tack för att du ville dela med dig...